Min fina pappa dog. Han dog bara sådär utan förvarning. Igår gick han upp precis som vanligt, gjorde sig i ordning fixade frukost, åt frukost med Gerd, körde hennes till tåget som skulle på kul tjej-helg, åkte till vårdcentralen för att lämna ett prov och åkte hem. Då hände något.
Pacemakern slog till och han fick flera stötar. Vi gissar att han därför ringde 112. Grannen fick meddelande om att han var i nöd så han som var på väg vände och åkte hem till pappa. Pappas granne hann träffa pappa men ambulansen var där redan. Grannen hann bekräfta för pappa att han låste dörren, tog hand om katten och att skulle kontakta Gerd.
Pappa kommer fram till akuten och han svarar på tilltal och är lugn. Han kände sig nog trygg när sjukvården fanns där för honom. Han hade svårt, tungt att andas och satt upp. Han var blek och lite blå om läpparna pga syrebrist. Hans lungor var fyllda med vatten och han var medtagen och trött. Personalen förstod att han var illa där an. De dämpade ljuset, pratade lugnt, höll pappa i handen, en höll om honom och han fick extra syre. Inom 30 minuter dog han. Han var inte rädd. Han hade inte ont. Han var inte ensam.
Sjukvårdspersonalen hade fått tag på Gerd så hon fick hoppa av tåget och komma tillbaka till Lund. Deras granne hämtade upp henne och åkte till akuten. Min bror kom också dit och strax därefter kom jag och mannen. Vi visste inte hur illa det var men fick dödsbeskedet direkt när vi kom.
Vi satt i ett rum med en kurator. Gerd hade redan fått all information. Vi var chockade, vi kramades, vi grät och vi kunde inte tro det var sant. Vi gick in till pappa. Han låg där så fin. Så fridfull. Det såg ut som han låg och sov. Det var fortfarande så overkligt men ändå inte. Så hemskt, så sorgligt och så konstigt.
Vi satte oss i det angränsande rummet som var "vårt" så länge vi ville. Vi fick tag på våra andra syskon, svägerska och barn som alla han komma dit och kramas, tröstas, gråta och ta farväl av pappa. Min yngsta bror var på möte i Stockholm så trots att han kom hem med ett tidigare plan missade han pappa igår. Han fick åka dit idag.
Vi åkte alla hem till Gerd. Vi tog med oss pizza som vi köpte på väg dit. Vi grät, vi skrattade, vi kramades, vi åt, vi drack kaffe, vi pratade mera och grät lite till. Så skönt att vi fick vara tillsammans. Vid 21-tiden bröt vi upp helt slutkörda. Robban och lillebror bodde kvar hos Gerd.
Kvällen natten fortsatte med prat, minnen, gråt och skratt med dottern i hennes säng. Fastän man var helt slut kunde vi inte somna. Det snurrade i hela huvudet. Vid midnatt somnade vi dock av ren utmattning.
Idag har vi varit tillsammans så mycket vi kunnat. Min bror kom till lunch och vi fick prata mera. Min lillebror som inte sett pappa kom in till Lund med Gerd och vi åkte en gång till akuten så lillebror fick ta farväl av pappa. Sedan kom lillebrors sambo från Norrköping och vi samlades hemma hos oss och fikade.
Massor med vänner finns omkring oss. Familjebanden är ännu starkare. För 14 dagar sedan skrev jag att jag var så tacksam för att ha 4 friska föräldrar. Nu har jag 3 friska föräldrar. Min pappa finns nu i mitt hjärta.
Min fina pappa som var den snällaste och finaste man jag kände. Han hade ett stort hjärta och har alltid funnits för mig. Han har alltid varit trygghet för mig. Han hade ett självklart förnuft. Han fanns alltid till för mig. Det som betydde mycket för honom var sammanhållningen i familjen. Jag är så tacksam för allt jag fått av honom. Jag är så tacksam för att jag hade en pappa med goda värderingar, fantastisk människosyn, stort hjärta och att han var så ordningsam och pragmatisk. De bästa sidor en människa kan ha.
Jag älskar dig pappa! Du finns i mitt hjärta för alltid. Nu ska jag förlika mig vid att jag inte ska få träffa dig fysiskt fler gånger men trösten är att du finns runt omkring oss hela tiden ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar