funderingar när oron gått över och ilskan tagit över

Jag suger som tonårsmorsa.
Så är det bara.

Jag känner mig helt ok som småbarnsmorsa.

Jag kan till och med sträcka sig så långt som att jag känner mig som en bra småbarnsmamma. Jag tyckte nog att jag dög väldigt bra som mamma till bäbisar.
Men jag suger som tonårsmorsa.
Han som nu är så stor, så full med tankar och ilska.

Han som gör på sitt sätt som inte alltid är så bra.

Han som slutat kommunicera.

Han var ju nyss liten.

Det var ju så nyss.

Han var ju så liten och jag kände sig som en bra mamma då.
När tappade jag kollen?

När tappade jag greppet?

När slutade jag att klara av att visa på rätt sätt att jag bryr mig?
Det som jag i djupet av mitt hjärta trodde var rätt sätt visade sig att det kanske inte var det bästa sättet.

Inte det sättet som var det rätta.
Tänk om jag ändå hade orkat lite mer.

Tänk om jag ändå hade försökt lite mer.

Tänk om jag ändå hade klarat av att vara ännu mer närvarande.

Hade jag blivit en bättre tonårsmamma då?